Denna resa gjordes med Kenneth Andersson. (Bilder finns längre ner på sidan!)
Äntligen! Efter några dagars sjukdom och sista minuten roddande innan avfärd var allting i ordning, fiske grejerna var i toppskick, betesboxarna fyllda till bredden med allt man kan tänkas behöva för 1 veckas fiske i fjällsjö, älv och djuphav. Jag tror till och med att utrustningen vägde mer än vad den vanliga packningen gjorde! Min älskade fru Camilla hade hjälpt mig så att allt kom med, och när jag
förtvivlat inser att jag inte kommer att få ner alla spön som jag tror mig behöva i min spötub stiger hon fram som en ängel och säger -"här är en kall norrlands guld, ring nu ner till Lennart i butiken och be honom ta fram en större, så betalar jag den!" Kan man annat än att älska en sådan kvinna!?!
Jag och Kenneth (killen som skulle hänga med på mina upptåg i en vecka) tyckte att det var en god ide att boka ett flyg från Arlanda kl. 07.00 söndag morgon för att spara några hundralappar när vi bor i Stenungsund.. och i god sed av att vara i god tid till ett flyg lämnade vi Stenungsund vid ca. 21.30 kvällen innan. Detta resulterar i att vi hamnar på Arlanda kl. 04.15 och inte ett skit är öppet och det är bara att "sitta av tiden" fram till dess att vi får lämna in våra väskor... Just då känns inte beslutet att flyga 07.00 från Arlanda så värst genomtänkt! Humöret steg dock en aning när dom väl lät oss bli av med väskorna och vi fick i oss en "Arlanda frukost" bestående av var sin stor stark!
Väl på planet mot Kiruna somnade både jag och Kenneth som små barn när vi väl kom i luften, problemet är bara att flygningen tar inte mer än 1½ timme så det blev inte mer än 1 timmes sömn i en trång flygplans stol innan jag fick mig en tillsägelse av en flygvärdinna att det var dags att fälla upp min stolsrygg och förbereda mig för landning.
Väl framme inser vi att vi inte är dom enda som har fått ide'n att åka till Lappland och fiska, det är ytterligare minst 3 sällskap som står antustiastiskt och väntar på sina spötuber! När vi alla fått våra grejer nickar vi instämande till varandra som om att vi sa ett tyst "skit fiske på dig" till varandra, fast att vi aldrig setts förut. Sportfiske binder samman folk!
Ingemar Karlsson, en underbar herre och helylle-norrlänning hämtar oss och kör oss hem till deras bostad där Britta (min härliga svärmor!) väntar med en ordentlig frukost och en stor kanna med nybryggt kaffe, det satt som en smäck!! Vi åker och provianterar vad vi kan tänkas behöva för att klara oss fram till onsdag kväll och beger oss mot Riksgränsen och sjön Vassijaure där stugan ligger som kommer att var våran utgångspunkt dom närmaste dagarna ligger, och efter lite bök och dragandes i en gammal båtmotor är vi på plats!
En febril aktivitet drar igång när vi når stugan "Fagerviken", det startas en eld i både den öppna spisen och efter mycket om och men även i vedspisen i köket, den sist nämnda såg till att hela stugan blev rökfylld och Kenneths kommentar var:-" Fan gubben, här luktar lunt!" Vi packar upp det nödvändigaste för att kunna ta en tur till röding-sjön 20 minuters promenad från stugan. Vi bryr oss inte ens om att äta något, NU ÄR VI JU HÄR! Detta vi har pratat om och planerat för i månader. Nu ska här fiskas! Vi drar på oss utrustningen och jag leder vägen till "lill-sjön" sjön som jag har tagit en del fisk i på vinter pimpel men aldrig på sommaren, så det är med smått sömndruckna tankar om hur ska jag kunna knäcka "lill-sjö" nöten, kommer någon av oss att lyckas i år..?
Efter några timmars fiske inser vi vårat nederlag och tröttheten börjar på allvar ta överhanden över våra kroppar och även över våra sinnen då humorn har nått smått bizarra nivåer och vi har inte haft ett enda napp. Vi ger oss tillbaka till stugan där vi inser att mat är nog en bra ide. Jag hade under planerings stadiet några månader tidigare pratat varmt om den samiska delikatessen Suovas (saltat, lättrökt renkött som med fördel äts i pitabröd med lite grönsaker och en skvätt vitlökssås) och Kenneth hade tydligt proklamerat att "renkött går fan inte att äta" Jag hade då i ett svagt ögonblick ingått ett vad där jag lovat en flaska wiskey av valfri valör om han inte tyckte att Suovas var gott. Nu var det upp till bevis för min del, jag gjorde mitt bästa i det tillstånd jag var på den tidigare nämnda vedspisen, och med viss nervositet serverade jag honom rätten som kunde knäcka min budget för hela resan om det ville sig illa...
Karln åt sin första pita med alla tillbehör utan att säga ett ljud, när han sedan ganska snabbt börjar öppna upp nästa bröd vågar jag mig på frågan som jag bävat för i månader, -"vad tyckte du?" Han tittade på mig tyst en stund och sedan sträckte han sig efter fatet med renkött, öste i ett lass i brödet och sa, -"Detta borde kallas lapp-kebab, det var gott!" Jag gav ifrån mig en lättnadens suck för mig själv och dök själv ner i skålen för att äta mig mätt inför den efterlängtade sömnen som väntade snart.
Till morgonkaffet beslutade vi oss för att hoppa över fjällsjöarna i området då markerna var dyblöta efter nattens regn, vi hade på vägen till stugan sett några flöden som såg lovande ut lagom promenad avstånd från vägen. Väl där delade vi på oss och jag började jobba mig nedstöms och Kenneth gav sig uppstöms. Vattnet kändes onekligen "hett" och jag fiskade av varje djuphåla och strömfåra nedströms någon kilometer med små spinnare i olika kulörer. Det var nog det som var mitt misstag, att jag min vana trogen tog spinnspöt och inte flugspöt. Jag fick inte så mycket som en känning på mina timmar vid vattnet.. Men som vi fritidsfiskare säger när vi kommer hem tomhänta: "det var skönt att komma ut i alla fall" och det stämmer verkligen i detta fallet för miljön vi vandrade runt i kändes som den var tagen ur villken naturfilm som helst!
Nästa morgon till kaffet har vi ett problem, det snöar uppe på fjällen och det går kraftiga vindar. Vi hade denna dag tänkt att ta en riktigt lång fjälltur på jakt efter både röding och bäcköring.
Vi har 3 val,
1: Ta på oss dubbla långkalsonger och bita ihop och va "män" och ge oss ut på fjället i osäkert väderlag. 2: Åka ner till strömmarna vi var vid dagen innan. 3: Helt sonika skita i Sverige och dess pissiga väder och dra till Norge och köra kustfiske efter vad som nu finns där.
Efter några sekunders tuffa överläggningar bestämmer vi oss för att dra till Norge, det "förlovade" fiskelandet! Fördelen med den delen av Norge till skillnad från vår fjällmiljö är att det är en temperatur skillnad på ca. 10 grader på en dryg 25 miuters resa då vi åter kommer ner på havsnivå, och nord Norge har fördelen av att ha golfströmmen som finns där så vi gick från höst rusk till sensommar på en väldigt kort resa! Häftig upplevelse! Jag har under tidigare resor i området blivit tipsad av Ingemar Karlsson om en strandsträcka som där det tas en del fisk och vi bestämde oss för att prova denna strandremsa. Den finns i samband med en bro över en fjord med en fantastisk utsikt. Väl där gör vi INTE som Ingemar sagt utan beger oss några hundra meter bort till brofästet. Vi hade en ide om att komma närmare djupkanten osv. INTE ETT NAPP.... efter 30 minuter börjar tankarna snurra... "detta är ju inte mycket bättre än hemma" attans, ska vi gå BOM ännu en fiskedag. Jag tittar bort mot Kenneth som står ett 20 tal meter bort och även han ser smått uppgiven ut. Vi kommer överens om att gå tillbaka till strandremsan som vi blivit tipsade om, jag riggar av mina grejer av någon anledning (antagligen för att jag inte tror på fisket denna dag) vi går sakta och ganska tysta tillbaka (en promenad på 15-20 minuter).När vi börjar närma oss ser vi en äldre herre gå ner till stranden, swinga spöt och kasta ut ett kustdrag en bra bit i fjorden, 30 sekunder senare ser jag att han höjer spöt i ett kraftigt mothugg och börjar drilla vad som verkar vara en hyfsad fisk. Efter några minuter landar han fisken och börjar gå upp en bit på stranden med den, då hör jag Kenneth rossla fram: -"Den är stor som hans jävla lår" Vi står nu som paralyserade och tittar på mannen, han går tillbaka ner till vattnet och kastar igen, PANG samma sak igen, hans spö böjer sig ända ifrån hantaget och den lilla mannen får jobba hårt för att landa ännu en stor fisk. Nu vaknar vi och mer eller mindre börjar springa ner mot stranden för att få i våra grejer i vattnet. Kenneth som hade varit förutseende nog att INTE rigga ner sina grejer är snabbt redo och lägger ut ett långt kast, jag kämpar febrilt med att få ihop mina grejer så även jag kan börja fiska.
Plötsligt hör jag Kenneth nästan skrika "FISK", jag tittar upp mot honom och ser hur spöt böjer sig regält, han tittar mot mig och flinar, "Den e stor!!" Jag kan inte låta bli och titta på när han drillar den uppenbart stora fisken. Vad är det? undrar jag upphetsat, Ingen aning svarar Kenneth men villket tryck det är i den!! Efter en regäl fight kommer den in mot land och jag ser att det är i bohuslänska måttenheter en stor sej. Den gör ytterligare en rusning och drar ut 20-30 meter från rullen som bara skriker av påfrestningen. Det bör tillägas att grejerna vi fiskar med är anpassade för fiske efter röding i fjällmiljö och inte för att dra 4 - 6 kilos sejar i havet. Jag kör med en 0.12 fireline och Kenneth kör på en motsvarande 0.15, det gör att man hela tiden måste vara på sin vakt och verkligen drilla in fisken lungt och försiktigt för att inte dra av linan eller ha sönder övrig utrustning. I vanliga fall fiskas dessa fiskar med ett 6-7 fots spö med 0.40 - 0.50 lina från båt!! Kenneth lyckas landa fisken och lyckan är total! Jag inser nu att vi inte har tillgång till verken kyl eller frys och vi ska inte tillbaka till Kiruna förän nästa dag sent på kvällen så jag ber Kenneth att sätta tillbaka fisken, vi kommer inte att ha möjlighet att äta upp hela den om vi ens försökte! Han tittar på mig och säger med bestämd röst: "detta är en av dom största jag tagit och ännu viktigare, den första idag, den går INTE tillbaka!" Med det allvaret han hade i sin röst valde jag att tyst nicka instämmande och sejen mötte sitt öde på stranden en solig dag i slutet på augusti. Nu var det dags för mig att få ut min lina i det nordnorska fjordvattnet! SMACK, det tog inte många minuter innan jag jag stod och höll emot, drillade och hade landat min första sej för dagen! Nu kunde jag äntligen andas ut..
Dagen fortsatte med att vi drog den ena sejen efter den andra (som vi returnerade!), jag har aldrig varit med om ett sådant kustfiske någon gång! Efter 4 timmar var både jag och Kenneth helt slut, rygg och armar värkte av allt fiskande. Det var 2 helt saliga grabbar som satte sig i bilen och åkte upp för "Björnefjell" och båten vidare ut till stugan. Den tidigare nämnda sejen grillades över öppen eld och avnjöts med en kall öl och en snaps! Vi var minst sagt nöjda med dagen.